För 16 dagar sedan åkte jag 6 kilometer skidor och skar sönder både byxorna och skinnet när jag brakade genom skaren och föll så djupt att jag knappt tog mej upp. När jag då tänkte på ett passande vårtal här på Brogården insåg jag att jag borde framföra Lars Wivallius dikt från 1600-talet: KLAGEVISA ÖVER DENNA TORRA OCH KALLA VÅR. Stående på en snöhög. Den har 22 verser, så den borde räcka som vårtal. Klart liksom.
Men så blev det ju faktiskt varmt och fuktigt. Så då sökte jag räddning hos andra poeter. En del har ju framhävt våren genom att klaga över vintern - så att vi liksom ska leva för att nå fram till den här dagen. T.ex. skaldar Wilhelm von Braun, 200 år i år, så här:
O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Men då blev jag som är född i mars lite arg. Jag bestämde mej för att hålla ett vårtal över vintern också.
Så det blir ett vårtal i tre delar och tre färger: 1) Den vita färgens mars 2) Den bruna färgens april 3) Den gröna färgens maj.
Först alltså: Den vita färgens MARS
Ja, mars räknas ju som en vårmånad i vissa sammanhang och vårdagjämningen infaller ju onekligen då. Men som gammal lulebo måste jag ju säga att förutom ljusets återtåg är det inte mycket bevänt med våren i mars. Det är ju då norrbottningarna åker skidor och bil ut på havet och gläds åt den osannolika skylten "Fiske och eldning på vägen förbjudet." Och t.o.m. de blötvintrar vi upplevde här i Hälsingland förra decenniet bjöd ofta på rejäla köldknäppar i mars. Nattkölden är bra för isarna, och i år kunde t.o.m. jag gå på skaren i mars (det var länge sen av skilda orsaker). Vintern rasat ut bland våra fjällar - men finns det en ljusare årstid än mars när solen gnistrar mot is- och snötäckta vidder? Det är märkligt att folk alltid klagar på långa vintrar, men så fort man har tid och råd drar man till fjälls för att få uppleva den ett tag till. I år fick ju även vi fattiglappar vid kusten njuta av fjälliknande scenerier.
För det andra: Den bruna färgens APRIL. Ja, förutom att jag som sagt brakade igenom vit skare i april år, så är ju april, trots sin gäcksamhet, den verkligt oomtvistade vårmånaden. Mars har kvar mycket vinter, och maj kan bli rena försommaren ibland, men april, då blir det vår, här vid kusten åtminstone! En helt otrolig metamorfos från vitt till brunt på bara någon vecka. (De löften om svensk vår som vi spridit på Njutångersgården bland människor söderifrån gick i uppfyllelse just när vi själva börjat tvivla!). Vi ser marken igen, vi känner jordens doft. Nu tar jag hjälp av poeterna: Först Norges fader Björnstjerne Björnson:
Jag väljer mej april! I den det gamla faller, det nya kan sej fästa. Det vållar visst rabalder, dock, frid är ej det bästa, men att man något vill!
Jag väljer mej april, för stormar och för vågor, för att den ler och smälter, för anlag och förmågor, för att den krafter välter, i den blir sommarn till!
Jag väljer mej april, för stormar och för vågor, för att den ler och smälter, för anlag och förmågor, för att den krafter välter, i den blir sommarn till!
Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider som den klarnande april.
För det tredje: Den gröna färgens MAJ. Ja, vi är väl inte riktigt där än i almanackan, men Valborg har faktiskt namnsdag i maj, och ska man räkna enligt gammal judisk-svensk tradition att dygnet börjar på kvällen, så har maj och Valborgsmäss just börjat. För Maj finns många vårvisor och dikter, varav kören sjungit en del och ska sjunga fler. (Reklampaus: Kom gärna med och öva på torsdagskvällar! Slut reklam.). Och blir sommarn till i april, så är det väl i maj den föds - när grönskan slår ut på allvar och vattnet värms upp. Det är ju på något sätt hit våren syftar, våren som fått ge namn åt både Prag-våren och den arabiska våren och blivit en bild för gemensamma förhoppningar som ibland grymt gäckas med svåra bakslag men ändå till slut uppfylls och blir till sommar och skörd. Vi vill ju gärna tro att det trots allt finns en vår bortom den personlig eller globala depressionens vinter, att det finns någon som har tänkt fridens tankar för oss och inte ofärdens, och som vill ge oss en framtid och ett hopp. Men en så här sen vår i en ekonomiskt och politiskt darrig värld passar det som så ofta bra att citera Karin Boye:
Karin Boye:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädens knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ett fyrfaldigt leve för våren! Den leve!
